När jag hälsade på Riga, 4v gammal. Första gången jag såg en britt på riktigt :) Personlighet vet jag inte om hon hade, men som enda honan och enda blåpaddan, bland cremefärgade bröder, så stack hon ut. Och när hon var 12v gammal flyttade hon hit ;)

Så roligt. Bästa brittminne för mig helt utan britter är svårt, hmm. Men det var kanske första gången jag fick höra lilla kurrgumman Vickan och hålla henne :) #0 #1 hur kändes det sen när hon kom hem? Var det som du hade trott? :)

Det här

#1 Vad roligt att hon var den enda med annan färg! ^^ Lätt att se vem som är vilken då ;) #2 Ja det var nåt speciellt ^^ #3 Den minen! gud så söt!

#2 Jag vet inte riktigt hur det kändes… Min andra katt var ca 10 månader gammal, och han var min första katt. Hade ingen erfarenhet alls av att introducera katter för varandra, så jag bara släppte ihop dem. Blev självklart en del bråk och fräs ;) Men efter 2-3 dagar låg Riga och husisen Merlin och gosade tillsammans ❤️ Riga var en tuffing så snart hon kom hit, men har alltid varit lite reserverad mot främlingar. Hon avskyr bilresor och tycker det är jättejobbigt att byta miljö. Av mina tre katter är hon väl egentligen den jobbigaste, men får hon bara vara hemma så är hon underbar. Flyttar man henne däremot får man räkna med att hon blir sur och nästan lite aggressiv i några dagar…

Mitt bästa brittminne dateras 16 november 2013.

Jag hade varit på en kattutställning för första gången på jag-vet-inte-hur-många-år & hejat på en kompis nya familjemedlem, + tittat på en massa andra fina katter, & ville väl ungefär smyga ner varenda en i väskan & ta med mig hem. Hålet i hjärtat & saknaden efter en fyrbent livskamrat var med andra ord större än någonsin, nästan så att det gjorde ONT på riktigt, & man kände sig riktigt nedstämd när man gick därifrån.

På väg hem plockade jag upp mobilen & slösurfade lite sådär som man gör när man åker tåg, varpå det plingade in ett mail från min uppfödare att det minsann hade kommit kattungar just den morgonen! Nog för att det inte var skrivet i sten redan där & då att någon av dem skulle få flytta hem till mig, men lyckan var total & glädjetårarna gick, till mitt stora förtret, inte att hålla tillbaka. Folk måste ju ha undrat vad det var för en idiot som satt & snyftflinade på pendeln sådär mitt på ljusa dagen… 🤪

#6 Appelkakan, sicket fint minne. Så där är jag också, en riktig lipsill - det är så stort att känna att man ska få bli "mammamatte"

Åh, det låter ju som att killarna kom hem till dig i precis rätt tid! :) Eller, i alla fall föddes i rätt tid… :) Det var ett fint minne tycker jag!

Aw vad gulligt att du blev så berörd appelkakan! :)

Hahah ja, jag har då aldrig sett mig själv som särskilt blödig innan..men jag antar att jag får ta & ändra på den synen… :P