Annons:
Etiketteraveluppfödning
Läst 6594 ggr
[Kavring]
2014-02-17 19:20

Att vara fodervärd: ur fodervärdens perspektiv

Vad är en fodervärd? Och hur är det att vara en? Den här berättelsen handlar om hur vår medlem contrast blev fodervärd åt DK*Wikis Icecube - eller som vi känner honom - ARCAS, hennes upplevelser och förväntningar. (Omslagsbild: contrast)

Kort intro till en fodervärds uppgift (teori)

_En fodervärd är en värdefull allierad för uppfödare som vill ha flertalet katter i sin uppfödning. Det är en omöjlighet för en uppfödare att ha många katter hemma samtidigt, då varje katt behöver få uppmärksamhet! Därför använder sig många uppfödare av så kallade fodervärdar.
_

Fodervärdarna har hand om den fertila katten (ofta kattungar som växer upp hos fodervärden, men också vuxna djur som blir omplacerade), men uppfödaren står för de flesta andra omkostnader utom mat och kattsand (såsom försäkring, utställningsavgifter m.m.).

_I gengäld håller fodervärden katten fertil så att den kan användas i avel. Om man har hankatt bör man förvänta sig att få hem katthonor för parningar, och om man har en honkatt får man räkna med att kullar kommer födas hemma hos en. Det innebär ett stort ansvar och mycket jobb!
_

Tanken är såklart att uppfödaren stöttar genom hela denna process. När katten inte längre skall användas i aveln brukar fodervärden och uppfödaren ha kommit överens om att katten kastreras och får bo i resten av sitt liv hos fodervärden – som nu blivit ägare av katten.

- A. Carlsson

Hur katten Arcas fick en plats i mitt liv och mitt hjärta

Jag skriver det här i en otroligt obekväm ställning. Varför? Jo, Arcas ligger vid min mage och Abbe i mina knäveck och jag vill inte störa denna episka mysstund, jag tror att de flesta känner igen sig, men jag blev plötsligt sugen på att skriva.

Som vanligt när en skaffar djur så blev ingenting som en tänkt sig. Från början ville jag bli fodervärd till en kattunge. Båda mina flufftanter (Mercedes och Skrållan) har jag adopterat i vuxen ålder och en kattunge kändes som det jag ville ha, men sen fick jag tankar som ”tänk om mina katter inte blir vän med den nya, en ensam kattunge som inte har någon att leka med när matte och husse är borta… usch”!

Så en dag, på Blocket. Nu rynkar kanske någon på näsan men jag hade redan scoutat uppfödarsidor och skickat mail, fått svalt intresse som svar, så jag bestämde mig för att istället försöka hitta folk som ville ha fodervärd nu, inte som kanske behövde det någon gång eventuellt.

® contrast

Men där var han iallafall, Arcas, DK Wikis Icecube… hubbahubba, en liten isbjörn! Min första tanke var att han var en rejäl hankatt som kan försvara sig mot nyfikna påträngande hundar och sura flufftanter sådär i början, tills alla blir vänner.

Hur blev det då? Jo..

Han var rädd för allt och alla, förutom mig, på villkoret att jag satt eller helst låg ner på golvet och det tog liksom aldrig slut. Kom någon annan in i rummet så gömde han sig direkt. Hundarna var hemskt läskiga och mina flufftanter var superduperläskiga(!) och om någon rörde sig var det superläskigt. Om något lät var det superläskigt, om något lät utomhus också. Så rullade det på.. små små små framsteg hela tiden.  

Han vågade gå ut ur sitt ”eget” rum korta stunder - så länge allt var tyst och ingen rörde sig - efter två veckor, jag trugade och jollrade och låg och satt och bannade dumma hundar som kom och skrämde, oroade mig och provade nya sätt. Någon gång lyfta jag bara helt enkelt upp honom och bar ut honom i vardagsrummet, det var en jäkligt dum idé för min stackars hud (han var så rädd), men resulterade i att han började våga sig ut i hallen mellan sitt rum och vardagsrummet korta stunder.

Tre veckor efter han anlänt fick han ögoninfektion och min lilla snöboll med alla sina rädslor måste åka till veterinären hållas fast och få medicin i ögonen två gånger om dagen i vad som kändes som en evighet… Det påskyndade ju definitivt inte processen, snarare tvärtom. Men väldigt, väldigt försiktigt började han röra sig mer i huset. Några gånger fick jag dra fram honom från något mörkt hörn där han hamnat och inte vågade röra sig, jag trodde flera gånger att han lyckats rymma - men hittade honom till slut.

Processen är långsam – men det går framåt..!

Vi spolar framåt en månad, segt är det vanligaste ordet jag använder för att beskriva hur det går med Arcas, det största solskenet i historien, förutom att jag älskat honom från sekunden jag såg honom, är att det inte har inträffat ett enda bråk mellan katterna, jag antar att det främst beror på att huset är så stort, och att mina tanter inte är innekatter. Mercedes, min första fluffis, fräser åt honom om han är för nära, men det är aldrig mer än så, Skrållan, fluffis #2 verkar mest milt nyfiken på vem det är som ockuperar hennes favoritrum.

Arcas däremot är livrädd för de andra djuren, han skriker och fräser och gömmer sig om dom närmar sig, så mycket för min idé om den stora tuffa hankatten!

Tiden rullar på och små små små för andra säkert knappt märkbara framsteg sker konstant, han börjar sova utanför sitt rum, han springer inte i panik för att någon ställer sig upp och går, han sover i samma soffa som hundarna, han fortsätter sova i soffan när jag ställer mig upp, han sover på golvhöjd, han sitter och tittar nyfiket ut genom fönstret när byggarbetarna jobbar på taket, han leker, han jagar Skrållan runt i huset (nu har hennes milda nyfikenhet övergått i skräckblandad förvirrad förtjusning) jag sitter upp från datorskärmen och ser att han ligger utvräkt med tassarna i luften mitt på vardagsrumsmattan, han stryker sig mot hunden (sätter sig sen ned, ger honom en puff i ansiktet med tassen och springer iväg)..!

Det känns verkligen som att det har tagit en evighet att komma hit, och ändå är han fortfarande väldigt nervös, nästan alltid på helspänn, jag får inte lyfta honom alls, han har svårt med höga ljud och plötsliga rörelser, och fortfarande väldigt misstänksam över ifall jag tänker lyfta upp honom när jag står upp och försöker klappa honom men framstegen är enorma, och jag har all tid i världen att vänta på att han ska känna sig helt trygg.

® contrast

Så hur har det varit att ta hem en vuxen katt på foder hem till andra djur?

Jättekonstigt nog - väldigt odramatiskt.

Det är som att mina fluffisar bara suckade lite och sa: Okej, har det flyttat in en till nu? Jaja. Sen var det inte mycket mer med det.
Även om jag hoppas på att iallafall Skrållan och Arcas kommer vara vänner en dag i framtiden, det verkar gå åt det hållet iallafall.

Hundarna är nyfikna och dåliga på att förstå att när katten låter sådär konstigt så är det för att han inte tycker om att ni är så påträngande, och Arcas är inte mycket för att slåss verkar det som, men då är det tur att det finns en mamma som kan säga till dumhundarna att sluta. :)

Mina tankar om fodervärdskap

Att vara fodervärd är hittills bara positivt, jag har en erfaren kattmänniska (alltså uppfödaren som äger Arcas på pappret) att bolla tankar, funderingar och oroligheter med. Exempelvis om något verkar konstigt eller han ser ut att må dåligt så behöver jag inte oroa mig för om jag ska ringa veterinären eller inte, för det är inte jag som bestämmer det. Kanske får en egentligen inte prata så, men det är jäkligt skönt att någon annan sköter den tunga ekonomiska biten, veterinärkostnader osv.
Sen får jag inblick i en hel värld jag aldrig sett förut, jag har fått besöka en kattutställning för första gången, underbart roligt och intressant. Jag får se kattuppfödning ur en uppfödares perspektiv utan att jag är en själv.

Sen finns ju oron där, tänk om dom kommer förbi för att kika på katten och jag inte har städat och huset ser ut som skit, tänk om dom tar tillbaka honom då? Tänk om han rymmer, tänk om han drunknar i toaletten, tänk om någon av mina honor inte alls är kastrerade som jag trodde, jovisst de har ju aldrig löpt eller blivit dräktiga men ändå - TÄNK OM?!
Skrattretande överdrivna nojor som jag inte har så mycket av nu men som skrämde mig i början…

Men jag kanske har haft tur som hamnade hos en så fantastisk uppfödning som S*Hennerdals, men dom har fått mig att känna mig väldigt lugn och trygg och dom finns alltid där med stöd och råd, och har aldrig varit påträngande eller konstiga på något sätt (än ;) ). Det känns superskönt!
Men på 4månader har mina nojor gått från: kommer han någonsin våga gå i närheten av mig när jag står upp, till hur mycket stimulering en innekatt egentligen behöver.

Så jag tror det har gått rätt bra ändå.

Denna artikel/berättelse är skriven av contrast, alla rättigheter är förbehållen Britter iFokus om överenskommelser ej finns.
Annons:
[Skörbjugg]
2014-02-18 16:19
#1

Vilken fin liten berättelse. Det var jätteroligt att få läsa och hänga med på hur det har varit. Det låter som att ni har något bra på gång även om det tar lite tid att komma ända fram. 😃❤️

Mr Raja
2014-02-18 21:59
#2

Väldigt bra skrivet måste jag säga! :-) Det var raka puckar också, vilket jag uppskattar eftersom det säkert finns många olika berättelser om att vara fodervärd.

Jag har aldrig varit fodervärd åt någon men om det skulle bli aktuellt hade jag kanske kunnat tänka mig att bli det till en honkatt om uppfödaren bor så vi kunde träffas ibland och hjälpas åt (för jag har ju en hankatt) och att honkatten känner sig trygg även med uppfödaren.

 Däremot skulle jag inte vilja bli det åt en vuxen så pass skygg hane som inte gick ihop med mina andra djur, känner jag nu sen jag läst din berättelse. Så det var bra att få din erfarenhet att tänka på.

Det bästa med att ha katt är att den håller borta dementorerna!

contrast
2014-02-19 17:20
#3

#1 Tack så jättemycket! :)

#2 Skyggheten var det ju ingen som kunde förutspå och inte något han hade innan. Han tog flytten hårdare än någon av oss trott, katter är ju individer och jag har aldrig varit med om att en katt reagerat så starkt på en flytt innan( har ju pysslat med hittekatter innan och som sagt ar mina andra två katter flyttat till mig i vuxen ålder) men alla är ju olika :) 

Och relationen med dom andra djuren går ju nu framåt med stormsteg :D Mercedes har alltid varit och kommer alltid vara socialt efterbliven och kommer aldrig bli vän med an annan katt, men Arcas har börjat följa efter Skrållan vart hon än går och väntar troget vid dörren när han hör henne utanför, hon är lite tveksam men dom blir som sagt förhoppningsvis goda vänner snart, och hundarna är bara läskiga när dom ska hålla på o nosa i rumpan och öronen nuförtiden, och det är ju trots allt bara fyra månader sen Arcas kom :P

Skrållan och mercedes har bott tillsammans i ett år och är definitivt inte vänner , så allt är ju relativt ;)

Jag tror att människor är som blommor, de behöver solsken, kärlek, näring och vatten

Men de växer alltid bättre med en sporadisk påse bajs

contrast
2014-02-19 20:42
#4

Tycker den har ganska negativ vinkel när jag läser den nu, och det känns ju dumt, vill tillägga att Arcas är det mysigaste katten jag någonsin träffat, han trotsar sin rädsla och följer efter mig överallt och pratar med mig, vill alltid ligga nära och gosa och älskar att bli gnuggad i hela ansiktet :D

Jag tror att människor är som blommor, de behöver solsken, kärlek, näring och vatten

Men de växer alltid bättre med en sporadisk påse bajs

Mr Raja
2014-02-19 20:55
#5

#3

Så skönt att allt börjar falla på plats. Tiden, den är bra den!

Klart allt är relativt, det finns inte en situation som är exakt lik en annan och ingen kan ju förutsäga något - det handlar ju om ett levande djur. Men visst var det väl därför artikeln skrevs också, för att andra skulle kunna få en liten inblick i det hela utifrån fodervärdens upplevelser och tankar?

Det finns folk som försöker få katter och hundar på foder för att de inte har råd att köpa ett rasdjur. Många begriper faktiskt inte vad det handlar om i praktiken och förstår inte vilket arbete som krävs av dem, just därför kan det ju vara bra att man faktiskt inte målar upp guld och gröna skogar med en massa gullegull.  

Det var i alla fall ingen kritik riktad mot dig om du trodde det. Bara egen reflektion. Jag hade personligen inte orkat med ett foderavtal för en fertil hankatt med de förutsättningarna du beskriver. Men det orkar du så all heder till dig :-)

Det bästa med att ha katt är att den håller borta dementorerna!

contrast
2014-02-19 21:28
#6

Jodå det är ju inte jobbigt så jag orkar ;)

Hade han markerat revir hade det varit jobbigt, men han är strilfri så jag är nöjd :P

Jag tror att människor är som blommor, de behöver solsken, kärlek, näring och vatten

Men de växer alltid bättre med en sporadisk påse bajs

Annons:
[Kavring]
2014-02-20 04:26
#7

contrast: Vi kanske kan följa upp hur det går med Arcas och hur fodervärdsbiten känns om ett litet tag, då kanske det är en del ändringar, som ett tillägg till denna berättelse :) ?

contrast
2014-02-20 10:32
#8

Jomenvisst :)

Jag tror att människor är som blommor, de behöver solsken, kärlek, näring och vatten

Men de växer alltid bättre med en sporadisk påse bajs

contrast
2014-12-18 21:07
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#9

Känns som jag har varit borta från forumet i evigheter nu men det här året har varit kaotiskt! Tänkte bara slänga in en snabb uppdatering om att allt bara har blivit superbra med Arcas här hemma! Han är mycket tryggare och lugnare och allt flyter på fint. Han tycker fortfarande inte om att bli lyft men så är det ju med vissa katter, men han älskar att följa efter mig, prata med mig och se vad jag gör, ligga bredvid mig i soffan och bli kliad under hakan, och att hoppa upp i sängen när jag vaknar på morgonen och få lite gos <3

Han har också blivit kär i våran flatcoated retriever, stryker sig mot honom såfort han får chansen och busar med honom . 

Relationen mellan katterna är fortfarande lugn men distansierad. Men ibland kommer jag in i ett rum och då ligger dom med tio cm mellanrum och sover i soffan eller nått, så jag är nöjd :D

Jag tror att människor är som blommor, de behöver solsken, kärlek, näring och vatten

Men de växer alltid bättre med en sporadisk påse bajs

Upp till toppen
Annons: